Livet är en bergochdahlbana. Det går upp och det går ner. Tänk vad lycklig man kan vara, men tänk också vad ledsen man kan vara. Känslor, var kommer dem ifrån? Helt oförberedda kan dem komma och ruinera sminket, i både glädje och sorg. Livet i grundskolan är nu avklarat för min del och det är här känslorna spelar en ett spratt. Ska jag skratta eller gråta? Vad är lämpligast? Jag känner så mycket för de människor jag träffat i stort sett varje dag sen dagis - och nu ska vi splittras. Kanske för alltid. Kanske för all framtid. Man brukar säga att världen är liten, och jag håller verkligen alla tummar och tår för att vi ska springa på varandra på bussen eller stan någon dag. Jag hoppas. Vissa människor saknar man bara att ha i sin omgivning. Att veta att de sitter tillräckligt många meter bort för att man ska kunna snegla och lyssna på vad dem säger. Man saknar bara att vara i deras bubbla. Trots all saknad är jag så glad att jag är ett steg närmare studenten och "livets början". Jag är en vågskål. Ena stunden gråter jag av glädje och andra av sorg över att lämna dessa fina människor som alla tar olika vägar till gymnasiet och vidare in i livet. Just nu är jag stabil. Jag är lite både och eller varken eller.
Alla glada studenter. Det är dit jag vill. Det är den glädjen och den totala urflipringen jag längtar till. Till den totala vändningen och till det fria livet.